nesebret. . (Till Dagens Nyheter): Nr 1. Gefle den 9 ianuari 1873. — — — — och så skakar man än en gång hand med vänner och bekanta, stiger in i kupån, ånghvisslan ljuder, lokomotivet pustar, och tåget bär af till Upsala. 3 Meningen var att med diligens fortsätta färden hit, men vid telegrafförfrågan i går från Stockholm ficks det svar att alla platser voro upptagna för åtta dagar, så attjag gick miste om nöjet (?) att blifva fortskaffad med denna åkomma, som väl snart skall tillhöra en förgången tid, tack vare de under byggnad varande 200 mil jernväg. Att åka på rapphöna i ett väglag, som sades vara nära nog bottenlöst, var ej heller särdeles lockande, och återstod således blott den tredje utvägen, nemligen att hyra en åkare (eller hyrkusk, som Upsala-åkarne helst kalla sig), hvilken mot skäligt honorar skulle vilja skjutsa fram till Gefle. — Skäligt? Jo, jag tackar! Fyratio riksdaler begärdes och 35 antogs, men nog tyckte jag det var nära nog sftjäligt. Vid Upsala station var en stor mängd folk församladt, emedan prins August skulle komma med tåget för att påföljande dag fertsätta resan hit, der en finare middag (å 30 rdr pr kuvert) i morgon skall Cafätast inom frimurarlogen och någon högre grad under hans ännu högre beskydd invigas. På Gamla gästgifvargården i Upsala (onekligen det komfortablaste hotellet); der prinsen skulle ligga öfver natten, var spring och bestyr; den artige hr Swanfeldt, iklädd festhabiten med dertill hörande krås, hade prydt förstugan med lefvande växter, dagen till ära, och var fullt sysselsatt att utdela order till alla som skulle bidraga att göra uppehållet der så angenämt som möjligt. Emellertid fortsatte jag resan genast efter intagen soup6 och anlände lyckligen kl. half 8 i dag på aftonen till den nye Phenix, såsom man med skäl kan kalla Gefle; ty här har efter branden bygts både mycket och ståtligt. : Att i nitton timmar, med få uppehåll, sitta i en droska blir både tröttande och enformigt; på natten försöker man sofva och lyckas måhända då och då, men nog helsar man med glädje de röda strålarne i Öster, som bebåda en ny dag. — Och strålande blef äfven solen, sem på en vårdag; luften blid, här och der några snöfläckar som legat skyddade för solen, isarne i upplösningstillstånd, gärdena bara, rågarne gröna... blir det vår med detsamma? frågar man sig sjelf. Vid alla gästgifvaregårdar var folk samladt för att beskåda prinsen; barnen voro, för hans och ombytes skull; både tvättade och kammade, pappersfororna från Grycksbo stodo frånspända (hvad -säger N. J. Ts derom?) och formännen bara gapade utåt vägen. Vid Elfkarleby var isynnerhet mycket allmoge samlad och . .. just nu kommer prinsen . . . hurr. . ., nej, det blef ingenting af, fastän munnarne äro öppnade; bondhästarne flåsa och svettas efter den hastiga farten i det dåliga väglaget och en bondgubbe är nog djerf att tala om skjutsförordningen, rörande den hastighet med hyvyilken resande få färdas. Här är brådska skall jag säga, ty prinsen skall spisa middag; pigor med brickor; skurade messingsstakar, spring i dörrarne — usch hvad det gårl Äfven en vanlig resande kan: bli ansatt af hunger, men att tillfredsställa den har ingen tid till: Söta herrn; prinsen är här!4 blir svaret då man röqvirerar något, och så uppoffrade jag mig för höga äfverHetenoch reste med-tom mage. Nyss är jag, som sagdt, anländ och nu skall: jag sofvå ut; en mjuk bädd vinkar mig-och sömnen trycker på ögonlocken; i morgon är man i Dalarne och derifrån skall Säg Stan låta hära la forgot Clin AtE