hälften medlidande på sin yngste son, Joachim den tyste eller CEremiten, såsom han skiftesvis kallades. — Denne satt vid den höga kontorspulpeten midtemot fadren, sysselsatt med att ansa spetsarne på sin gåspenna. CNåå, Joachim, ska du aldrig komma ifrån de der elementskade gåspennorna? Tänk hvilken tid de ta bort med sina spetsformeringar mot de här ståluddarne, som göra sin tjenst tills de stupa med ens och bli bortkastade för de nya, friska viljorna. Visserligen medger jag att du sprattlar på med dina antediluvianska gåsnäbbar, sågom hade du en ångmaskin i fingerändarne. Men stål är ändå stål och gås är gås, min flitige gosse. Joachim besvarade fadrens prat med ett nytt småleende, och fortsatte sin korrespondens på London lika tyst och ifrigt som förut. Grosshandlaren Minning lutade sig tillbaka i sin rottingflätade skrifstol, lade armarne i kors öfver sitt breda, frodiga bröst och betraktade Eremiten en stund oaflåtligt och liksom utmenande. Det låg en väntan på svar i dessa blickar, i hvilka man tyckte sig läsa fadershjertats oroliga fråga: CHvad månde väl blifva af den der underliga menniskan?X Och underlig, gåtfull, oförklarlig föreföll också den unge grosshandlaren alla, som kommo i beröring med honom. Patrik Männing hade nemligen vid deras myndighetsålder tagit sina båda söner till kompanjoner i sin ansedda firma. Men svårligen kunde man upptäcka