Dagens Nyheter – 11 januari 1873, sida 3

Hvarjehanda nyheter, Också en olyckshändelse, Viden af våra större småländska jernvägsstationer på landsbygden, Nässjö, var strax före julen liflig trafik af allmoge, som försett sig med de oumbärliga julförnödenheterna: fisk, snus och bränvin. Efter att väl ha inpackat dessa på sina la.s, hade de respektiva egarno gåttin på något hotell för att få sig färdknäppen, En bonde, som gick förbi ett af de öfvergifna lassen, fick olyckligtvis syn på en alltför mycket framstående plunta, fylld med den välkända, lättrörliga, förledande vätskan, Olyckligtvis, sade vi, ty begärelsen är stark och menskan är svag, och vår man tillegnade sig flaskan som god pris. Men i dessa välsignade dagar skall man ej behålla allt för sig sjelf, och vår bonde tyckte sig nu hafva råd att 4spandera på några goda vänner, som han visste vara samlade. När nu pjutningens stund var inne och han efter gammal sed skulle supa vännerna till och glupskt tog sig en klunk af eldvattnet, så — 0 vel knappt hade han gjort detta förrän han till de närvarandes undran och förskräckelse började springa hit och dit under åopet: hjelp, hjelp, jag brinner opp! Han visades till läkaren, vid inträdet till hvilken han var nästan förbi at smärta och oro. Den halftömda olycksbringande flaskan i hans hand visade emellertid, att han druckit — saltsyra, hvarefter läkaren genom skyndsamt gifvet motgift (magnesia) lyckades lindra hans plågor och afvärja döden. Det olyckliga offret för sia svaghet lär nu vara återstäldt, och man har grundade skäl att an. taga det han ej i brådbrasket skall tillegna sig andras flaskor. HKosmopolitisk middag. Från England skrifves, att föreståndaren för sjukhuset för alla nationers sjömän på juldagen gaf en festmåltid, hvilken väl var den mest kosmopolitiska i det kosmopolitiska London. Turkar, svenskar, norrmän, afrikaner, hinduor, fransmän, tyskar, danskar, spaniorer, ryssar, holländare och en äkta tatuerad matros från Sandwichsöarne deltogo fredligt i måltiden. En musikalisk hund. Enligt en i Chicago utkommande religiös tidning (the Inferior), finnes der i staden en hund, som kan sjunga. Djuret i fråga är en stor, råttfärgad stöfvare vid omkring 7 års ålder; och den familj som eger honom har redan för tre år sedan observerat hans med allt större framgång upprepade bemödanden att frambringa musikaliska ljud. Han uppträder dock aldrig såsom solosångare, men när han hör vissa medlemmar af familjen sjunga, så instämmer han gerna med dem. Isynnerhet håller han sig till husets äldsta dotter, som, om hon börjar sjunga då hunden befinner sig i närheten, kan vara säker på att icke få sjunga ensam. Sjunger hon i öfra våningen, när Jack — så är hans namn — blifvit instängd i den nedra, ger han sig ingen ro förr än han fått springa upp för trappurna och blifvit insläppt i det rum, der hon vistas och hvarest han genast, med iakttagande at takt och tomart, låter höra ljud, hvilka, ömsom gnällande i diskant och morrande i bas, lika litet likna en hunds stämma som någonting annat, men säkert tyda på ett musikaliskt öra. Kommen till en not, som ligger utom omfånget för hans skala, föredrager han att göra ett uppehåll framför att störa harmonien och faller åter in Jå noter följa, dem han kan nå, Samtidigt med det att han höjer rösten, riktar han på ett känslofullt sätt hufvudet och blicken mot taket. När hans husbonde inträder, tystnar han ögonblickligt, och ingen kan locka en ton ifrån honom så länge denne stannar qvar inne. Man har observerat att Jack i allmänhet icke tyckor om att ha andra åhörare än den person, med hvilken han sjunger. mmee—uempusomsermsGuweeEwWITRETIRIRRERRR———