drogo genom rymden. De stannade ej på den trånga gården. I dag stod jag derute, långt borta, der trädgårdarne upphöra och skog och mark taga sin början ; jag hade under min vandring kommit dit. Jag stod vid floden, det var mig, som vore jag flera mil borta. — Staden låg som ien dimma. Solen sjönk glänsande som guld, kastande här och der sina strålar i det mörka vattnet, så att detta lyste som eld Jag tänkte på den tid, då hon stod bredvid mig på det lilla taket, och plötsligt liksom hade en slöja fallit från mina ögon, visste jag hvad jag skulle göra; under vintern iir det svårt för den fattige, han kan då ej göra stort annat än hungra, frysa, umbiära — men om sommaren är himlen honom nådigare. Jag gick liogs efter hyddorna, oansenliga, små byggnader; men framför dem låg utbredd hela prakten af blomstande ängar, doftande hövålmar, filt med böljande säd, i fjerran till och med skog. Korna kommo behagligt bölande hemåt. I en af de biista kojorna frågade jag efter ett par snå vindsräm — der funnos ej några; men iden andra, som jag besökte, fick jag hvad jag önskade. Framför dörren vär en bänk under en nötbuske; stockrosor, solrosor utbredde sig Kär pösande; men den herrliga sommarluften lade sig förädlande öfver allt, och den friska marken doftade, liksom hvilade ännu en ändlös skara blommori dess sköte. Som ett bårn, hvilket tänker att blommorna, som det planterar utan rot i sanden, kunna växa, gick jag glad hemåt — glad tills jaz kommit genom stadsporten. Då föll det mig in: sikerligen skall det regna i strömmar, så snart jag fått Vincencia dit ut! Jag såg redan pölarne i vägen och hörde stormen hvina i nötbuskarne och afbryta stockrosorna — jag kände det bräckliga lilla-huset skakas hos ett korthus. Men det blef ej så — himlen: tycktes vara trött på att förfölja henne. Jag förde det stackars jagade rådjuret ut på betesmarkerna. Då hon fjerran från staden kände den friska luften, stod hon stilla — andades djupt.