Dagens Nyheter – 10 januari 1873, sida 2

Hvilken glädje! sade hon. Hon gick vidare — hennes förtjusning ökades. Då jag hade henne i kammaren, der vi lågo i fönstret, lyssnande på alla den landtliga attonens förvirrade ljud, grät hon. — Du skall le, Vincencia, sade jag något barskt; ty jag kunde ej se, huru tårarne flöto från de blinda ögonen. — Det är ju af glädje, sade hon och försökte taga på sig sitt gamla atrålande leende; ja, sannerligen någon kunde sett på hennes ögon att hon var blind. — Det är sommar! ropade hon gång på gång; Gud vare lof, att jag fick upplefva detta — ännu en gång spåra all den herrlighet som ligger deri att träden springa ein bark och deras liffulla grenar vidgas — då allt bereder sig till återuppståndelse — då allt elinde synes försvunnet liksom vintern. För hvarje steg gladde hon sig, kände, huru de små späda lammens ull växte, hörde de små fåglarnes kirlekssånger, följde med uppmiirksamhet, huru de sökte, funno hvarandra och uppfödde ungar — huru nästet blef fullt och åter tomt. Hela förmiddagen lågo vi i skogen; med hvarje surrande insekt njöt hon af dess lif, dess tillvaro, hon instämde sjelf i hela naturens glädjekiänsla. Den ena herrliga dagen länkade sig till den andra. Mina fattiga groschen skulle nog ricka att unna henne denna glädje — men hon skulle ej få njuta den. — Först kunde hon ej mera gå till skogen — sedan ej mera till nötbusken — sist ej mer ur rummet. Hon hade sin bädd vid fönstret. Jag knotade och vredgades åter, gick omkring lik en fördömd själ, som ingenstädes finner ro. — Der låg hon nu uppe i den trånga kam naren, som hon snart skulle utbyta mot en ännu trängre, och kunde ej en gång njuta af den smula luft jag mad så stor uppoffring köpt åt henne! ... Rosorna stodo i sin herrligaste fägring, de glödde i aftonsolen. Jag var ond på dem liksom på allt skönt omkring mig, slet af dem, ville trampa dem under fötterna; men då tänkte jag på henne der