Dagens Nyheter – 10 januari 1873, sida 2

-— Ol -— — Do skulle ej alls veta hvad som blifvit af mig, de stackars små, och så vill jag ej vara någon till en börda; vore jeg dig så nära, skulle jag många gånger besvära dig. Hon blef nu mycket lugn, jemn och vänlig. Då jag kom, hade hon ett leende för mig, vårdade hunden och sparfvarne samt gladde sig då de voro djerfva. Snön låg djup derute. — De vilja ha dubbelportioner, sade hon, men dertill förtjenar jag ej nog, mina ögon äro så dåliga. Detta sade hon ofta; men jag anade intet; anade ej att ännu en smärta var gömd för henne. Den ene drabbas af allt elände — den andre går fri igenom lifvet. Jag älskade henne, var partisk för henne — ofta i min förtviflan, då någon gick glädtig förbi mig, prydd, öfverhopad med lycka, förbannade jag ödet och hotade vanmäktig himmelen. Skulle hon aldrig få ro, kunde hon ej ens få behålla en smula ljus i sina ögon? Jag begärde ju ej mera för henne — hon var ju eljest lycklig — nöjd. Hon gladde sig så mycket öfver allt skönt, öfver jorden, öfver himmelen; då solen gick ned, stod hon hvarje gång ute på taket, der man kunde ge det; vi hafva ofta stätt der tillsammans. Af förtjusning knäppte hon ihop sina händer, och himmelens glans lyste åter i hennes ansigte. Ofta frågade jag mig: hvem är det gom står så lycksalig bredvid dig? Är detta den-arma, från alia sidor med lidanden öfverhopade själen? Och då det blef vår — huru