Dagens Nyheter – 10 januari 1873, sida 1

-— vVJ innerligt, och det blixtråde i de sjuka ögonen. Om du blott är tillfreds, sade hon ödmjukt, om du blott ej gör dig för mycket omak med en gammal blind och bräcklig qvinna. Det gick hastigare med hennes blindhet än vi hade trott. Jag tog henne till mig. En gammal slägting passade oss upp. Det förekom mig som en begrafning, då jag förde henne från hennes solsken in i min mörka bostad. Hon kände det visst äfven som om hon frusit, ty hon svepte sin själ och sina kläder tätare ikring sig. Då jag kom, försökte hon att le; men det var ett sorgligt leende och gjorde mig ej annat än smärta. Hon passade ej här; det var som hade man satt lärkan i en mörk bur. Redan den fuktiga luften i mitt rum kunde hon ej uthärda. Hon sade intet, men hon tärdes bort. Jag hade sparat ihop litet penningar. Jag kunde gå timtals omkring i vinterkylan för att göra mig qvitt den ledsamma känslan att ej allt var som det borde för henne, och för att utfundera hvad jag skulle göra. Ja, om jag varit rik, hade jag skaffat henne stora, soliga, mattbelagda rum — kaminer, blommor alldeles som hon hade det i sin barndom. Tänkte hon väl derpå; var det väl detta hon saknade? Jag trodde det ej en gång sjelf. Emellertid gick tiden sin jomna gång, träden löfvades, och när man kom utanför staden, var det full, herrlig vår; hon hade märkt det på fågelqvittret, på lärkorna, som jublande