Dagens Nyheter – 10 januari 1873, sida 1

fröjdade hon sig ej öfver första gröna blad, hurui satte hon-ej de små ludna knopparne på silfverpoppeln som en ny: förhoppning i det gamla sönderbrutna -kruset; huru gladde hon sig ej med hunden öfver en god måltid, som hon för öfrigt aldrig njöt utan tacksägelse och bön till Gud. Hon tackade — och jag drog ögonbrynen tillsammans och vredgades: Har himmelen ingen fröjd af glädjen? Jag märkte, huru hon oftare för med handen öfver ögonen. — Det ligger en slöja öfver dem, sade hon en gång, och hennes ansigte blef sorgset och bedröfvadt; Jeremias, jag skulle dock till slut blifva dig en börda. : Jag tror, jag blir blind. Jag kan bära det, jag måste vara nöjd, jag har ju sett så mycket kärt och skönt i verlden; men det smärtar mig att du ock skall hafva bördan deraf — ty det vet jag väl, att du ej låter någon taga den ifrån dig. Jag önskade blott att jag på något sätt kunde göra det lättare för dig. Sticka kan jag. alltid, men det inbringar så litet. Jag såg ej på henne, vred och förstockad som jag var i min smärta. — Det -felades blott, att att. himlen skulle skicka dig detta, sade jag; hår du ej redan haft nog att bära? Hon tog min hand. — Jeremias; och lyckan, som himlen sände mig, räknar du den för inte? — Den sändes blott: för att åter tagasifrån digl... — Den :kan ingen taga ifrån mig, sade hon