Dagens Nyheter – 10 januari 1873, sida 1

kunna få något af honom, En af demkastade jäg en gång utför trapporna, emodan jag ej kunde tåla ce Honom deruppe i den stilla kammaren, emedan jag kände honom, emedan jeg kändö Verlden, emedan jag vämjdes vid denna blandning af renhet och orenhet, sammanförd genom kärleken, genom en kärlek som ej tillbördö jorden, utan himlen, ön kärlek som emottogs utan tacksamtöet, likasom skulla det så vara. Lyckligtvis räckte det ej länge, ehuru dock ott år. BSista tiden var jag der mera. Hon förmådde intet öfver honom i hans feberanfslt, då han rasade som en vansinnig. Han höll för henne de tal, ban: hört i dåliga nästen; tog henne för den han der lefvat med. Hon böjde sitt hufvud och skämdes för mig. Ändtligen var det öfverståndet. Jag kom till henne på morgönen. Å — I mina armar, vid mitt bjerta har han dött, sade hon om och om igen med strålande ögon. För att kunna betala hans begrafning måste hon blifva värden skyldig för hyran; för att pryda sonens sista hvilorum beröfvade hon sig allt som var till prydnad och glädje för henne sjelf. — Vill du ej se honom? bad bon, skyggt blickande på mig; ty hon visste, att jag var ond på honom. Han ser ut, som hade han glömt allt, så lugn och skön. Hon upplyftade det stickade täcket, rom skilde kammaren från ett inre litet rum; en JEREMIAS OCH DEN SKÖNA VINCENOCIA. 7