Dagens Nyheter – 10 januari 1873, sida 1

56 uppe, huru hon älskade blommorna och kunde icke se dem. Jag gick upp med hela röskår i fandeh. Hon hads på flera nätter ej kunnat sofva, ej haft någon te-— det bästa man nu kunde önska henne var den eviga hvilan. Jag trädde in utan att veta att jag ännu höll rosorna i min hand: : Den lilla tjenstflickan stödde henne. Aftonsolen låg ännu som guld på -himinelen. Hon sökte ljuset. Då hon hörde mig, sträckte hon händerna mot mig. -O, Jeremias, hurg det doftar! sade hon — Jeremias, du bringar mig sommaren, Jag lade rosorua på hennes säng — hon hemtade djupt efter andan. — O, huru herrligt det doftar! upprepade hon — och öfver hennes anlete skimrade den gaihla glansen — hurt jag glider mig! Huru sködt måste det ej vara derute! — Jag vet det ej, sade jag dystert, jag känner det ej, jag ser blott dig. — Mig! sade hon — är jag då en så sorglig anblick? Jag är ju så lycklig! Med svårighet försökte hon fatta rosorna med handen. — J-remias, sade hon, vet du hvad de hafva sagt mig? Att mitt bjerta ännu lefver. Det lefver fastän jag dör; det kan ännu fatta den salighet, för hvilken det var bestämdt -— öck hvarpå jag gång etter annan fåvt nya bevis — liksom från ett förlofvadt land — — : Hon törsökte att gifvå mig rosorna, men de föllo mellan oss på golfvet — ej långt derefter var det slut mel henne : : Jag väntade ej, tills glädjen derute öfverlefvat sig sjelt — träden kala; blommorna försvannd; jag återvände till min mörka kammäre. osorna tog jag ej med mig. Hvad skulle jag med dem? Men då och då är det dock som drogo deras doft genom min själ, SLUT,