Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 2

— 46 — med mira sista penningar och förde honom hem. : Hon gret af glädje, kysste hans vackra lyckiga hufvud och kallade honom sin förlorade son. Då vi tre sutto vid det lilla bördet, hoppades jag att hennes lycka skulle återvända. Han visade sina skizzaer, sina planer; odödligbeten tycktes honom viss. Vincencia hade sett rätt; det var något af snille i denna vilda, mäktiga fantasi — dock ej Snillet sjelft, som med säkerhet genomlöper den svindlande banan, liksom stjernant bimlarymden. Hat hade som så många ahdra Ikari vingar... Jag sög honom redan falla; men modren trodde ännu på honom. Hennes tro. fasta, älskande hjorta sökte förgäfves hålla sig fast vid Honom; hon sökte beundra hvad som var svagt, urskulda hvad som var dåligt — en möda, för hvilken många duka under. En tid kör han ifrigt till henne, beröfvade henne dö få groscHen, hon så mödosamt förs värfvåde, och sedan försvann han åter. Vi sutto offtäst tillsämmens om aftnarne, cch hon väntade alltid. Hon hade fätt någor ängsligt, oroligt i sitt väsende. B — Jag trodde ej, sadå Hon, när jag höll dödslistan i mina Bänder, att bek fmren kunde bli ännu störte, men hu stiger sorgens vatte upp öfver min själ. Huru vell det bl? Huru skall jag rädda mig från denna dunkla makt, soft tyckes segra öfver mig? Då det blir alldeles mörkt, kän det ej åter bli jjust. Jag teg; i pir var det alldeles mörkt.