Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 2

-— 43 — — Derför skulle vi vara bär! sade hon; är det detta du vill lära mig? Nej, Jeremias! till lifvet äro vi födda, till den eviga glädjen — om vi blott kunna fasthålla den. Men, tillade hon, det är mig som om jag skulle dö. — Ber du, svarade jag bittert; det slår in på det hela, det gifves ej en gång några undantag. Hon hörde ej mera på mig, utan läste brefvet och såg på ringen — barnet lekte -pullersamt med sina soldater, lät dem angripa och skjuta ihjäl hyarandra — i det öppna fönstret blåste den friska, varma vinden, och solskenet belyste moder och barn. Jag kunde ej uthärda att se härpå, utan jag gick upp på min dystra kammare, vredgades på hela verldon, på allt skönt och allt dåligt deri. Nu gick lifvet åter lugnt framåt, liksom hade int.t skett. Vi talade ej ett ord med nvarandra om Anselm; vi epråkade om andra saker och tänkte blott på honom — tänkte på huru han låg död på slagfältet. Den stora ateliern blef öfvergifven, bilderna sålda, ej en enda kunde hon böhålla. De rika som hafva penningar prydde sina rum dermed, Hon tog fram sina gamla arbeten och flyt. tade åter in i den lilla kammaren. , Af medlidande köpte mången af henne, hon hade alltid fullt upp att göra. Barnet bredvid henne växte Upp i öfvermodig helsa och kraft. — Mitt bjerta lefver ännu i en punkt, sade hon och såg leende på den präktige lille