Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 1

-— RU — — För mig ja, svarade hon, men man får ju ej alltid behålla hos sig hvad man älskar. Det är mig nog, om -han blott finnes till — af mig kan han, tyvärr, ej lära hvad han:bshöfver. — Ynglingen har en alltför farlig karakter, sade jag, för att spatsera så sjelfständigt omkring. Han måste hållas i tukt. Han bahöfde . .. Jag tystnade och såg på henne; hon tänkte detsamma. Han behöfde en far — och honom kunde vi ej skaffa tillbaka. Hvem vet också, om det hade tjenat till något. Många gå redan från ungdomen till sitt förderf, hvar och en ser dem löpa ner åt vägen; men uppehålla dem kan ingen. Han reste, af modren försedd med allt som hon möjligen kunde undvara; han visste, att han var hennes allt och skref dock icke, lät ej heller höra af sig. En gång omnämdes han med loford i en tidning. Vincencia gaf mig bladet och läste det med tonvigt på hvarje ord. När året var slut, och han skulle komma hem, väntade hon honom dag efter dag — satt vid fönstret och såg nedåt gatan. En tid uthärdade jag detta; sedan sade jag: — Vincencia, jag skall taga reda på din gosse; han är ju min gudson. Att resa är ett nöje, säga menniskorna, jag har ännu ej försökt det. Penningar har jag lagt tillsammans dertill, så att du behöfver ej oroa dig. Huru jag fann honom i den stora staden, sade jag ej modren, jag betalade hans skulder