Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 1

-— 41 — gossen; det är mig en sann tröst att jag ännu kan glädjas öfver något. Huru skulle jag annars kunna komma till honom som lefver i evig glädje. En gång jublade hon högt, de var då gosgen gjorde sin första teckning — det var ej något lofligt företag: en herre till häst, ritad med kol på dörren. Hon ropade mig, visade det och sade: — Dot är som om fadren fört hans hand; ge blott, alldeles samma streck, samma djerfhet! Pojken stod stolt bredvid med händerna i byxfickorna. — Om han får lära sig något kan det blifva något af honom, sade jag; anlagen äro ej allt. Jag oroade mig alltid öfver gossen; jag ser honom ännu rycka upp dörren med en portfölj under armen. En öfvermodig gosse var det, med lockigt hår. Ferierna voro för honom vigtigare än studierna. Han var mycket begåfvad, det gick raskt framåt för honom, så lat han än var, ännu mycket ung, fick han ett stipendium för en studieresa till Paris. Jag fann saken betänklig, jag gick till Vincencia. Hon satt, som jag nu alltid fann henne, målande , vid fönstret; gossen behöfde så mycket. Det var vår och sparfvarne larmade och skreko af glädje. Under enkemössan hade hennes hår blifvit grått; men ögonen lyste som förut, lofvande lycka, åstundande lycka. — Det vore bättre för dig, sade jag, om du kunde bohålla pojken hos dig.