Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 1

a -— e förtrollad. Jag tog bort barnet från henne — då lade hon hufvudet i händerna — jag vet ej om hon grät eller om hon log — hon förglömde oss båda alldeles. Från detta hemtar hon sig ej — nu är hon också färdig — förhänget kan falla, stycket är slut. Jag förde barnet till en god grannqvinna och gick åter till henne. Hon låg ännu som förut. Jag kallade henne vid namn, hon såg på mig alldeles med samma tröstlösa ögon, såsom jeg föreställt mig. — Om jag blott kunde gråta, sade hon, om jag blott hade henom här — död framför mig... Blott detta ord bland de många, dermed skola vi vara nöjda. — Han var ju alit för oss. — Hvartill tjenar allt detta? sade jag; är det ej nog att veta det han är död? Var glad att alla upplysningar sparas dig; att du har hans bild vänlig och glad, ej vanställd genom sjukdom, lidande och nöd. — Men jag kan ej fatta det, svarade hon förtviflad ; jag fattar ej att han verkligen är död? O, Jeremias, du företår ej, hvad det vill säga att veta en del af mig sjelf liggai grafven och ej känna stället. Under smärtan öfver att se honom skulle jag dock känna det jag hade förlorat bonom, och mitt bjerta vore ej af sten. Hon sprang följande dagen omkring öfverallt, der hon trodde sig kunna få någon liten underrättelse ; blott föga hörde bon. — Alla hade sett honom i lifvet. JEREMIAS OCH DEN SKÖNA VINCENCIA. G, I