Dagens Nyheter – 9 januari 1873, sida 1

Då träffade jag en dag en ung man hos henne — jag skulle ej känt igen honom. Men hon slog armarne om honom såsom till skydd. Hon visste; att jag var ond på hoaom: — Vincenz är återkommen, gläd dig för min skull. Jag visste ej, om jag skulle glädja mig deröfver. Han såg så afsigkommen ut, hans blick, skygg och osäker, passade ej till den dristiga, öfvermodiga heolsning ban gaf mig. Men i hennes ögon lysts det, och jag såg, att det numera ej var alldeles mörkt der bakom. För hvar och en annan skull: bans åsyn varit en daglig plåga. Huru lät han ej föda sig af modren, som sjelf ej hade något, huru låg han ej alltid på de beqvämaste platserna, af hvilka bostaden sannerligen ej hade många. Hans talang var förstörd, hans kropp ruinerad, hans karakter förlorad för alltid. Ändock såg hon ut, gom om lyckan kommit tillbaka. Än den ena, än den andra läckerbiten hade hon för honom, för hans hund; ty ett sådant odjur, som skulle passas upp som ett litet barn, hade han också med sig. Jag höll mig derifrån — jag kunde ej se derpå, ej uthärda att sonen tog det knappa brödet från modrens mun. Hon läste för honom — heliga berättelser, med hvilka hon hoppades väcka hans själ. Han skrattade och gjorde narr af henne för hennes barnsliga vishet, för den enfald hon hade bevarat, och i hvilken hon förekom honom som en varelse från en annan verld. Då och då syntes någon af hans lustiga bröder, som väl ännu hoppades