Dagens Nyheter – 8 januari 1873, sida 2

senare förböll det sig ej mera så. Anselm hade sin uppbrottsorder. Han var en fin. lemmad, ung man; men dock kraftfull; när han mönstrades, fanns ej något fel hos honom. Stel och tyst stod Vincencia med sin gosee bredvid honom och såg på det ödesdigra papperet. Jag tog henne afsides. — Hvarför gråter och skriker du ej som de andra qvinnorna dernere? En eller annan af dem får kanske behålla sina män, ett fel kan man ju lätt finna. Men hon förblef tyst, satte barnet på golfvet och gick fram till den unge marnen. — Måste det så vara, Anselm ? frågade hon, och hennes röst darrade. — Ja, det måste så vara, svarade han, i det han slöt henne fast i sina armar. Det är nog för mången svårt att gå hemifrån, lika svårt som för mig; hvarför skulle jag ha det bättre än andra? Värst är det dock för dem, som ha intet att lemna som är dem dyrbart, intet bjerta som älskar dem. — Och din konst? såde jag — en hand com din? — Konsten är evig, svarade han; den dör ej, om också jag faller. — Men tänk på din hand, som föder hustru och barn. — Arbetare-händer finnes det i mängd dernere; hvad berättigar mig att draga mig undan? Hvarför finner du min lott så ryslig,