Dagens Nyheter – 8 januari 1873, sida 2

Jeremias? Hvarför skulle jag ej återkomma segrande? Hvarför skulle jag ej ha lycka med mig? Hvarje kula träffar ju icke. Oroa ej Vincencia med dina sorgliga fantasier. Nej, fortfor han och trädde fram till mig, jag vet, du är vår bäste vän — vore du ej här, hvem vet huru jag skulle kunna ge mig af. — Då är det en olfcka, sade jag bittert, att jag är här — bättre om jag vore borta och du kunde stanna här. Och jag såg honom åter ligga på slagfältet och bredvid honom Vincencia med tröstlösa ögon, med döden i hjertat. — Om jag dock kunde gå i ditt ställe, fortfor jag; men dertill duger jag ej en gång. Om jag har mod eller icke, det frågar ingen efter. Mod — som om det blott funnes en sort — på slagfältet bland kulornal!... — Du får ej gå, sade han; jag anser det för min pligt att draga ut i striden, och den man, som medvetet sviker sin pligt, måste förakta sig sjelf. Jag såg på den glada fjärilen, då han telade så, och undrade om han dock visste hvart han gick, om han för sin själ såg bilden af den plats, dit pligten förde honom? Göra sin pligt! Som om det vore så lätt! Skall ej, då hela tyngden af skilsmessan faller på honom, bördan blifva för tung och hans pjäl utbrista i feg, onyttig klagan? Men hans exaltation varade, och Vincencia — när tårarne runno utför kinderna, bort