Dagens Nyheter – 8 januari 1873, sida 2

heta Vincenz. Här är hennes bref. Huru gammalt ser det ej ut, och huru ung var då all hennes glädje! Hön skref: Jeremias! då jag förlorade min mor, tänkte jag: det finns ej någon lycka mer. Då jag fick Anselm, trodde jag: mera lycka kan något hjeita ej rymma. Bedan jag fått mitt barn, tror jag att lyckan ej har någon gräns och något slut — den ökas mer och mer; med barnet växer kärleken och glädjen, liksom hans små lemmar sträckas ut och han växer till en man. Du skall återigen ej begripa mig, Jeremias; ty sannerligen, innan vi hade honom i våra händer, hade vi ock intet begrepp om en sådan gsällhet. Gossen ligger i mitt knä, andas så tyst gom funnes han knappast i verlden, och jag känner dock att han är min — helt och hållet min. Han skall blifva en stor konstnär som hans far; han har redan snilletecknet på sin panna. Detta är ett löjligt tal — icke sannt? Som om man kunde veta något sådant. Nå ja, han må bli hvåd han vill — min lycka är ock blir han. Då barnet var ett år gammalt, kommo de tillbaka. Jag erfor en så underbar känsla, då jag såg den lille, jag måste äfven ha förefallit honom löjlig, ty han skrek högt af glädje och tog efter mig med de tölpiga, små händernas, som trots all energi ej rätt visste hvad de ville. Så nära hade jag ännu aldrig