Dagens Nyheter – 8 januari 1873, sida 1

sett något barn; jag måtte visst hafva dragit mig något tillbaka. — Han gör dig intet ondt, sade hon lugnande mig, i det hon tog hans lilla hand och dermed klappade min kind — han tycker om dig. Barn och hundar veta alltid hvem som menar dem väl. De började åter sitt gamla lif; enda skillnaden var att modren alltid hade barnet i sitt sköt. Han målade ibland den ena, ibland båda; de framkommo under hans hand som genom trellbri. — Du har dock allt det bästa man kan önska sig i lifvet, sade jag till honom. Koastnärer ha en särskild verld, till hvilken de kunna förflytta sig som till en grönskande ö, då vår går under i hvirfveln. — O, svarade han, jag behöfver ej förflytta mig; bär är ju som i paradiset, jag är den lyckligaste menniska under solen. Mig förargade det att han så prisade sin lycka. Menniskorna erfara ju alltid, huru ovaraktig lyckan är, och ändock prisa de henne som vore hon en oförvansklig egendom, Under tiden steg ovädret redan upp vid horisonten. De märkte det ej ännu, men jag som var med i penningemarknaden, hade setr det för länge sedan — mer och mer krigisk blef tiden, — Det blir krig, sade jag en gång till Anselm; men oss angår det föga, oss kommer