Dagens Nyheter – 8 januari 1873, sida 1

he Han visste ej rätt till sig, räknade och taJade förvirradt; jag satt vid hans säng och hörde på, tills jag ofta iknappt visste, hvem som var den oredigaste af oss båds, Om solen sken eller ej, märkte vi icke i den mörka kammaren, blott att det var vinter och mycket kallt; ty veden blef knapp. Menniskorna trodde, att min far var en girigbuk och att hopar af guld väntade mig — det var dock ej så. Hans kela lif hade varit ett räknefel. Vincencias far bade dock, åtminstone en låvg tid haft det godt. Min plågade sig utan att någonsin vinna något. Jag såg ständigt detta lif framför mig och frågade alltjemt: hvarför? Ingen till glädje, ej en gång sig sjelf. All denna möda, detta arbete förgäfves! Under tiden skrefvo de båda bänryckta bref från Italien ; det var en glöd deri, ett solsken, så att jag ofta tänkte: lefva vi i samma verld?. Äro vi samma sorts menniskor? Vi mödosamt krälande på jorden, liksom maskar, de fladdrande fritt i det gyllne solskenet, likcom funnes det ingen jord och intet elände. Då grep mig för första gången i mitt lif en vild längtan att också blifva lycklig, och liksom vilddjuret skakar på jermstängerna i sin bur och biter i kedjorna som beröfya det friheten, så rasade jag mot de bojor, i hvilka jeg låg bunden. Bekymmer, nöd, oro, allt ville jog afskaka; jag ville resa bort — utJEREMIAS OCH DEN SKÖNA VINCENCIA. ö