att hon aldrig tänkte på sitt försvunna lysande lif. — Egentligen, sade hon, hade jag ingen glädje deraf; det var som en grann silfverrock, medfödd hos mig liksom dö lysande fjädrarne hos påfågeln. Deremot här — Här är så bohagligt — här kan jag göra det behagligt, det är hufvudsaken: O, Jeremias, du vet ej huru herrligt det är att vandra com en god liten få i ett eget hem. — Nägot fölikt ser jag ej uti att svärta ned fngrätne vid spiseln, eller lappa bvad andra rifva sönder. Du skall aldrig begripa det, sade hon i komlik förtviflan, om du också gifter dig; det förstår blott fruntimmer. Hennes konst var alldeles glömd; hon tog blott en gårg fram sina ritningar för att skratta derät. — Jag gjorde det blott för min mors skull, sade hom rodnande; ty hennes blick hade blifvit skärpt genom hennes mans tslang. Det var dock ett godt, oskyldigt medel, som gjorde: många glädje — ja, alla som ej förstodo hvad som är verkligt skönt. Derför måste det ock finnas konstnärer i verlden. — Hardtverkare, sade jag grymt. — Nå ja, bandtverksare, om du så vill; mån det är ett älskvärdt handtverk. Man arbetar dock liksom vid himlens port och hoppas slltid att den skall öppnas genom ett under. Bäst går det säkerligen, fortfor hon, in eta