-—MV Men gommaren förgick, vintern kom, alltid var det sig likt. En dag sade jag (sparfvarne började då qvittra om vår): — Vår granne, Auzselm, tyckes ha flyttet, eller ock är han sjuk. Han syns ej mera till, och gardinerna äro nedfällda. Hon reste sig långsamt upp och såg öfver till de förbängda fönstren, hvilka sågo ut zom igenslutna ögon. Nästa dag fann jag henne uppe, hon satt och såg midt öfver, jag talade sedan ej mer om Anselm — jag tänkte: Hjertat bar du träffat på det ställe, der det ännu var vid lif, ingen är så eländig, att han ej kan blifva eländigare ; bättre dock smärta än död. Fönstret blef nu den sol, kring hvilken hon vände sig. Naturligtvis var han sjuk; sådana förälskade unga menniskovarelser äro ju oåtskiljaktiga — hänger den ene hufvudet, straxt följor den andre. En deg drogos gardinerna ifrån der uppe. Solen tycktes åter lysa som en glädjeeld; då satte Vincencia i sitt fönster en hög majblomma som signalflagg och log dervid. Snart såg jag honomi sitt fönster teleg7sf:ra en stund med henne på blomsterspråket, utan smmanharg ; och dock tycktes de förstå hvarandra. Rodvaden återvände på bådas kinder fortare än jag bade tänkt och leendet på henres läppar. — Nöden är förbi, sade jag till mig sjelf, nu blir det åter sommar för en tid.