Nästa dag knackade det på min dörr; det var dei unge målaran — jeg väntade honom. Länge dröjde det, innan han kom fram med hvad han ville, och jag bjelpte honom inte höller, såväl jag än visste bhvåd han önskade. Naturligtvis begärde han Vincencia; min far ver hennes förmyndare. Sedan han länge hade ängslat sig; sade jeg: — Unge vän, denna orö kunde ni besparat er, min far ger er hennso mer än gerna. Hvad för den end är hela veriden, rör den andre ej ett finger för — allt är relativt. Han är glad om han slipper Vincencia. Jag öfverlemnar henne härmed högtidligt åt er; ni kan sedan anse alla formaliteter undanstökade. Han uppspärrade sina oskyldiga ögon och log. — Hon skall få det bättre hos mig än någon prinsessa, sade han tillitsfullt. — Så! åvarade jag och bettaktade den käcke ynoglivgen från hufvud till fot. Det tycke om hölle ni den tunga flickans öde i er hand. — Det förefaller mig i deg som om jeg hölle hela verlden i mina händer! ropade han öfvermodigt. För min själ drog med dystra färger förbi allt som Kundö hända dem ; ban deremot eprang hvisslande nedför trappan, glömmande att sorgen fanns i verlder. Vid middagsmåltiden omtalade jag allt för min far. Han hörde ej på mig, utan sväråde med ätt räcka mig kurslistan — sedan förstod han hvad jag sagt.