Dagens Nyheter – 7 januari 1873, sida 1

-— 209 — räckes åt alla, och i hvilken med utsökt grymhet de bittraste lidanden blandas åt hvar och en särskildt. De flyttade med hvarandra in i atelieren, sutto der som ett par turturdufvor. Den första tiden besökte jag dem ej; men de gåfvo mig ingen ro. — Jeremias, sade hon, utan dig är vår tafla ej färdig; du är skuggan, vi äro ljuset. Tro icke att jag ej älskar den kära skuggan; huru uppfriskande är den icke, huru trygg känner man sig ej deri. Ehuru, du är föga äldre än jag och derjemte en man, fortfor hon, betraktande mig-leende, men med tårade ögon, finns det något hos dig som påminner om min mor; det är det största beröm jag kan gifva dig, och ej sannt — du hör det gerna? Jag tog af mig de tjocka, mörka glasögonen, som blifvit dimmiga under det jag betraktat henne. — Jag vill vara för dig hvad du önskar, Vincencia. Haraf kom det sig, att jag var så mycket hos dem. Allt syntes för dem fullt af glädje och fröjd; antingen maten var ged eller dålig; antingen det var mycket penningar i huset eller kassan smälte samman så att jag bäfvade. Alla dessa ledsamheter kommo de lyckligt igevom, alla mina sorgliga profetior gjorde de om intet. Jag förvånade mig öfver