Dagens Nyheter – 7 januari 1873, sida 1

-— 40 — — Lilla Vincencia — det barnet, yttrade han. — Hon är tyvärr ej barn, sade jag. — Nå, då vet hon hvad hon gör; det blir hennes ensak. Sköt hvad du har för händer och besvära mig ej med onyttiga saker, jag har sannerligen hufvudet fullt nog dessförutan. Om ett par dagar lyste det för första gången för dem båda. Tre veckor derefter stodo vi, en försvinnande liten flock, i den stora kyrkan der de skulle vigas. Ej en gång gatpojkarne hade ansett det mödan värdt att tränga sig in. I bänkarne satt här och der en gammal qvinna — de bibehålla sin nyfikenhet till sista andedraget. Anhöriga funnos nästan inga. Med möda hade han uppspårat en gammal, ogift tant; hon till brudtärna en ung flicka som förtjenade ett knappt bröd och var munter lik en siska, som ej vet att vintern kommer. Klockaren hjelpte oss tillrätta. Min far var också der i styf, hvit halsduk, mycket affärslik. Han kunde ej begripa, att man för en sådan småsak offrade en hel del af lifvets dyrbara tid. Men klockorna sjöngo, utan att låta störa sig, högtidligt, långsamt sin sång. Sköna och unga voro de båda gom en majmorgon. — Nu är ingen konst att vara glad och from, tänkte jag; buru kan man vara bitter, innan man druckit den bägare malört, som