Dagens Nyheter – 7 januari 1873, sida 1

ww TT ev Nn henne hvad som återstod af hennes mor. Förvända menniskor, beröfva dem en börda oeh de jemra sig, som om den varit deras lycka. — Unna henne dock ro, Vincencia, sade jag; tänk på de qvalfulla nätterna på all den möda du haft för hennes skull. — Ack, det var dock så kärt, trots allt, ropade bon, du vet ej hvad det vill säga att förlora en mor. Det är detsamma som att förlora stöd och fäste här i verlden, detsamma som att förlora dem naturliga platsen vid ett hjerta gom man tillhör liksom blomman stjelken. Med hvarje dag blef det allt värre, ty den förde alltid med sig en ny tombet, då hon ju ej kunde uppfylla någon af de kärlekstjonster, af hvilka hon tycktes lefvat. Hon låg på sin sfäng med ansigtet ot kuddarne, klädde ej på sig, förtjenade också ingenting mera. Blommorna i fönstret förtorkade i sina krukor. — Hvad hjertat dock är för ett underbart, trotsigt ting! tänkte jag; man har lyckan för dörren och vill ej fatta henne, man passar ej heller för henne, man är född till smärta, till qval, och har man inga, så skapar man sig sådana. Jag vattnade under tiden blommorna, matade fåglarna, skaffade hvad hon behöfde, det var ju så litet. — Länge kan det ej räcks, tänkte jag, det skall väl ändra sig. JEREMIAS OCH DEN SKÖNA VINCENOCIA. 4.