Dagens Nyheter – 7 januari 1873, sida 1

-— 34 gifva ut sina penningar till dylikt skräp, slöseri är det. — Förslösade penningar, sade hon, äro endast de som framkalla laster eller afund. Denna gåfva gifves af kärlek, och just derför vill jag ock bära den gom min skönaste prydnad. På hösten reste de — alldeles då det började blifva vinter hos oss, då det kändes som om man hängt en stor grå nattrock öfver ögonen. Emellanåt kommo snöflingorna som budskap att det kunde blifva ännu värre. Han hade utstyrt henne som en prinsessa; lägga ihop något kunde de ej, de lefde för dagen. Henne3 skratt var ännu det sista jag hörde, då hon försvann. När en musik förklingsat, som uppfyllt alla våra sinnen, höra vi ännu en tid melodien — så var det med hennes skratt. Jag gick till ateliorn, jag hade lofvat att då och då titta dit. Jag hängde skynken öfver taflorna och läste in hvad som ännu låg framme — det var så ödsligt i mitt sinne, som hade jag en aflidens qvarlåtenskap att ordna. Afsked och död — huru långt ligga de från hvarandra? Ack! stundom gå de hand i hand. Det öde rummet stirrade emot mig, liksom hade själen öfvergifvit det. Åtskilliga ting lågo i oordning på golfvet: papperslappar, den bukett som i går förtjute oss i hennes hand o. s v. Jag skyndade mig derifrån. Hemma var det ej bättre; jag fann min far sjuk. Det var hans sista sjukdom,