Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Honungens allmänna audionser. Om man bevistar en af de offentliga audienser, som konungen ger hvarje onsdag, får man tillfälle att öfvertyga sig om i hur vidsträckt mån man begagnar sig af dot lätta tillträdet till konungens person, hvilket medgiftes snart sagdt utan alla ceremonier. Då det kan intressera våra läsare att veta hur dervid tillgår, vilja vi, efter ett ögonvittnes beskrifning, ge en kort skildring af en dylik audiens, Konungen bebor, eom bekant är, fortfarande palatset vid Gustaf Adolfs torg. Do audienssökande passera först 8 halftrappor upp från ingången åt Rosenbad till, hvarefter man inkommer i en tambur, der öfverplaggen lemnas. Fn vaktmästare öppnar en dörr och man beficner sig i konunogens biljardrum, hvilket vackra och stora rum på samma gång gör tjenst som bibliotek, med väggskåp från golf till tak fyllda med böcker, ibland en talrik skara (om man ej infinner gig i riktigt god tid) at personer, väntande på att till konungen få frambära sina mer eller mindre vigtiga angelägenheter. En adjutant visar er artigt ett pappersark, liggande på biljardbordet, och en blyertspenna; ni tecknar ert namn i raden efter de föregående och söker er en plats att stående eller sittande afvakta er tar. Det är alla preliminärer som erfordras. Väntsns annars låvga ögonblick förkortas genom åsynen af de glänsande uniformerna, hela konstellationer af kraschsaner och stjernor, blandade här och hvar med presterliga och borgerliga drägter utan band och stjorna, och, om ran vänder blicken utåt, af det rörliga lif som Gustaf Adolfs torg och Norrbro framvisa, För hvar och en, allt i den ordning han antecknat sig, tillkännager den vakthafvande adjutanten eller kammarherren att hans tur kommit. Man passerar genom ett förmak och finner gig, sedan dörren öppnats till nästa rum, inför konungen i hans arbetsrum, der företrädot alltid lemnas. — Audienstiden skall enligt regeln räcka blott mellan kl. 10 och 12; men så stor är mängden af de som anmäla sig, att konungen, som ej vill låta någon gå ohörd, ofta utsträcker tiden ända till kl. 3 5 3 på eftermiddagen, oaktadt dessa mottagningar måste vara i hög grad ansträngande. (8. T.-B:s S.-C.) Familjedrama. På en bondgård i Danmark hade ett par storkar byggt bo. Då storkmor började att rufva siza ägg, lads gårdens egare ett gåsägg i boet bland storkäggen. En dag vid pass tro veckor derefter, då stork mor befann sig ensam hemma, började hon visa tecken till den lifligaste oro. Hon stod och stirrade ned i boet med en min, som angaf den största öfverraskning. Kort deref ter hemkom storkfar och hans uppförande blef lika besynnerligt. Han blef synbarligen myc ket upprörd öfver hvad han såg på golfvet af sitt bo. Slutligen började han gräla på storkmor. Han tycktes förebrå henne för någontiog, hvilket hon alldeles icko villa erkänna. Hon lyckades emellortid ej göra något intryck på den förment förorättade äkta mannen. Då denna äktenskapliga tvist fortgått omkring on fjerdedels timmes tid, flög storktar bort och kom efter någon stund i sällskap med ett halft dussin herrar storkar, hvilka alla uttryckte den mest storkaktiga förvåning öfver boets innehåll. Vid aublicken af dot nyfödda väs sen, gom icko tillhör deras sligt, öfvertygas do om storkmors trolöshot. De sammanträda till en jury, som uttslar sitt skyldig, hvarefter alla öfverfalla storkmor, genomborrsr henne och kasta benne, äfvensom hennes och den dödade gåsungens kroppar ned på marken. Sworkfar flög bort med de andra stor: karas och kom aldrig tillbaka till det bo, som varit skådeplatsen för hans äktenskapliga tra gedi. Så straffa storkarna äktenskaplig otro het! Då katten är berta, dansa råttorma på bordet. Under en af danska konuvgens rosor i Jutland inträffade att en enka kom till honom för att, m möjligt, få sin son befriad från värnepligten. Det förekom henne både hårdt och bosvärligt att sjelf sköta sin gård med främmande händer, Hon kom in till konungen, som efsor sin vana genast gick fram till henne med orden: — Hvad önskar ni Hon redogjorde nu omständligt för sina vilkor och sin ställning och bad konungen bevilja sonen frihet från krigstjensten. Landsböfdingsn råkade just stt vara närvarande; han tillade att hustrun var känd såsom en duktig och hederlig qvinna. Konuogon svarade: — Gå nu lugot hem; kära mor! Ansökningen skall nog beviljas. Men eskan var icke rätt nöjd endast med löftet; hon önskade också att få det skriftligt. Härpå svarade konungen: — Mon tror ni mig då icke? Alla dessa hare äro ju vittnen på, att jag har lofvat er et! — Jo, det gör jag nog, sade gumman, Men då ers majestät är borta, göra de andre hvad de behaga. Konungen vände sig leende om, gick till a och påtecknade ansökningen med egen hand. i Breftäda.