Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 1

-— äv — Alla barn och djur i huset drog Vincencia till sig med sin älsklighet; af de onyttiga sparfvarne, som ailtid äta sig feta der de ej skola vara, lockade hon stora skaror till sitt fönster och gladde sig, som om det varit en stor eröfring, om mågon var djerf nog att hoppa upp på bordet. Så hade hon snart samlat sig ön stor mängd vänner, som hon kallade dem; ögonen lyste som förut, och då jag frågade: CVincencia, är ditt hjerta ännu brustet:4 svarade hon: CNär det ej brast då, hoppas j:g det aldrig skall brista. Lönen kom, Vincencias blomstersamling stod nu i fullt flor. Midt öfver, der det var bygdt en atelier, hade en ung målare flyttat in. Man kunde se hvarandra från fönstren, och det dröjde ej länge, förrän han var inne hos oås, förde med sig åt modren än det ena, än det andra, en blomma, en frukt eller andra förfriskningar. Han egde en sorts likhet med Vincencia, det var det ljusa håret och de glada ögonen. Snart var han hemvan i huset som en trogen hund; var han ej derinne, så stod han i dörren; alltid var han i närheten, alltid kom han liksom af en händelse, då man behöfde honom; i slikt ega vissa personer en märkvärdig skicklighet. Om aftonen läste han högt de skalder gom båda älskade; de hade alldeles samma smak; mig förekommo de som ett par fjärilar på den blomstrande ängen.