Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 1

-— ER —— Mer än en gång ville jag säga Vincencia, huru det stod till; men jag kände att hon ändock skulle ej förstå det. Hon föll ned från sin bimmel, lik en person gom under sömnen faller ned i ett bråddjup. Det måste dock vara en märkvärdig känsla som förenar en moder och hennes barn; jag har aldrig erfarit densamma. Huru hängde hon ej fast vid denna skröpliga varelse, com hon måste vå.da och passa upp, som ej kunde mer än älska henne — det var som om med henne alla stöd i lifvet fallit samman. Gå med henne ville hon som ett litet barn, sem ej vet hvad det begär. Jag kunde ej höra hennes gråt, stängde dörren, gick ned i trädgården för att få luft och sansa mig litet. Der doftade blommorna, liksom ville de säga: hvad rör det oss? vi hafva ännu tid; — och skomakarepojken midt emot hvisslade på en munter visa. Sådana äro menniskorna; de bo här på hvarandra som packade sillar; och dör en, märka de det ej — hvarför skulle de det? Af hvem bland dem blir man saknad? Den unge måleren hade ett särskildt intresse; han stod bredvid mig i trädgården och såg dit upp. — Gå hem, Anshelm, sade jag; hon kommer dock ej — gif henne tid; hon skall nog öfvervinna det; hvad öfvorvinner man ej — och här finnes ju lyckan i bakhåll. Men det blef annorlunda än jag tänkte. Aldrig glömmer jag den dag, då vi togo ifrån