Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 1

Ål Jag betraktade honom misstroget; men det var intet ondt hos honom ; de voro glada tillsammans gom barn om söndagarne, sutto vid fönstret och rjöto genom denna eländiga lilla vindsglugg af våren, såsom gäkerligen få göra det. De förtjustes, om någon förirrad näktergal sjöng i trädgårdarne, eller om den rödnästa grannens reseda doftade upp till dem — nog af, de gingo igenom den barnsjukdom som skalderna prisa och de förståndiga bele och som man kallar — att vara kärt — detta förvända tillstånd, i hvilket man ej kan skilja rödt från blått och tror sig ensam skarpsynt och ensam ega det man delar med halfva menskligheten. Jag satt under tiden med modren djupt inne i kammaren; hon kunde nu ej längre uthärda ens dessa milda vårfläktar som förekommo de andra två som ljufliga kyssar. Jag såg på hennes förtorkade fingrar och undrade, om hon ännu hade något minne qvar af den tid, då den vackre, rike, unge mannen friade till henne. Allt har ett så sorgligt slut här i verldepv, lifvet blifver som en tragedi, huru munter dess början än må vara. Framför oss ha vi den mörka port, hvilken alla dock måste passere, sedan dessförinnan allt blifvit oss fråntaget som gjorde oss rika och lyckliga, alla krypa vi igenom denna port i eländig, ömklig jemnlikhet. Våra fjärilar tänkte på ingenting dylikt och voro i himmelriket. Han försökte äfven att tillika