Dagens Nyheter – 3 januari 1873, sida 2

-— JA Om aftnarne, då hon kom hem och jag stod på trappan; väntande. på en helsning, sprang hon upp, som vore det ingenting, skakade sitt glada hufvud och ropade: — Ack, Jeremias, det är underbart! Jag skulle vilja börja dagen om igen. Mången gång låg jag länge vaken i min otrefliga kammare och såg Vincencia i all sin skönbet och glädtighet dansa och le framför mig, och åter tänkte jag mig henne stå vid en svindlande afgrund, tänkte på den dag, som kommer för alla, den dag då verlden skulle visa henne sitt rätta ansigte. Den kom snart. Fadren gjorde cession; han hade varit en glad verldsmenniska, älskvärd, såsom det vanligen kallas; af honom hade Vincencia ärft de leende ögonen och detljusa håret. Hvad en sådan menniska gör när olyckan kommer, vet man redan; hon går ur vägen för den; när hon ej kan gösa det på annat sätt, sker det genom döden. Hustru och barn — på dem tänkte han naturligtvis. icke.. Han. tänkte öfverhufvudtaget ej alls, han ville blott icke vidare ha några bekymmer. Jag fann de båda öfvergifna i det aflägsnasto rummet i huset. Modren låg sjuk; den stackars varelsen! Hon hade knappt vwarit stark nog för lyckan. Vincencia var bopkrupen bredvid henne som en olycklig liten fågel,