Dagens Nyheter – 3 januari 1873, sida 1

sv SV. TT Jag känner dem ella och förstår mig på dem; trolös är frenhisken af nattiren. Huru körte de ej sina ogåa intressen blånd det glada hvimlet i det rika huset, och huru lemnade de det ej söm råttörna ett fartyg, det dör åprungit läck och börjat sjunka! I lyckan hs: man godt om vänner, i olyckan blir man engam. Liksom ot det ej fännes nog många eländiga som kunde slå sig tillsammans — nej, sörgen är öckså egoistisk, ensam vill den vara, ty hvar och ön änger sin för den svås taste och fruktar att man rör vid dess kröna. Till dessa hör du, Jeremias; du skulle ha kört bort de finå och bildade metniskorna, ord de ej blifvit borta af sig sjelfva. i En gorts vällust grep mig vid tanken på att jag genom lidandet kom henne närmarel Hvad ville jag då egentligen? Ville jag föra henne som hustru till mitt smutsiga hål, till mitt elände? Intet ville jeg hafva Af qvinnorna, intet af någon menniska i hela veri den, intet af allt det skräp som kan fås för guld, intet af dettå usla lif, som dock ingen får nog af och som har sjukdom och död till hitt slut. Nyfiken var jag endast om hon åter skulle 1e; det kom så oväntadt ; stackars liten, det glädtiga sinnet utbärdar det vanlige n ej. Jag försökte bringa ordning i de förvirrade förhållandena. -— Återigen ej annat än giiga händer, som ville fråntaga de arma det sista le. egde. Man behöfver endast ha med gud tt göra för att lära känna menniskorna från