Dagens Nyheter – 31 december 1873, sida 1

— Nej, sade han, du har rätt, jag har ej haft någon aning derom; men nu är det gamla goda förhållandet förbi, och jag kan ej helt plötsligt åter bli hvad jag förut var. — Skall jag då under hela min lefnad plikta för dessa få ord, klagade hon tröstlös. Kristian, säg blott att det ännu en gång kan blifva såsom: det bör vara mellan oss. — Då måste den gode guden göra ett underverk, sade han dystert. MH Hon kände att så yar. Ännu en gång gick hon till gossens säng; han sof lugnt. Sedan smög hon sig ut, och den gamla Susanna såg länge efter henne, då hon vandrade öfver ängen till sin mostergs lilla hem. SLUTET. Det var vår. Strömmarne lösgjorde sig och skummande vågor stego öfver de steniga flodbäddarne. Floden vid qvarnen var en af de sista som kom från bergen, en af de vildaste och obändigaste. Långt öfver sina bräddar gick den månget år och ödelade trakten rundtomkring. Mycket var gjordt för att söka förekomma öfversvämningen och hvar och en kände faran. Många ställen fingo ej beträdas, då det hette: Strömmen bryter lös! Man hörde honom då dånande och brusande störta utför bergen; andlös väntade hvar och en förödelsen, och det liknade en befrielse från den värsta farsot, då det skummande, upprörda vattnet åter lugnt flöt inom sina trånga gränser. Det var en strålande morgon någon tid efter den natt, då lilla fru Eva besökte sitt sjuka barn. Hon hade åter sett gossen muntert leka på ängen. Det låg en stilla, salig väntan i hela naturen, en väntan på all den glädje som skulle komma; här och der öppnade redan en vårsippa sin rosiga kalk, och de späda, gröna små bladen på trädens grenar började spricka fram, Lilla fru fa såg intet af allt detta; hennes hjerta var sorgset och tröstlöst; I en evig