Dagens Nyheter – 31 december 1873, sida 1

hn ÅA ee glans, Kristian sof så-stilla, som hade han varif huggen i sten; ock tack vare den ljufva sömnen, voro-de kraftiga, manliga dragen nästan såsom förklarade. Gossen deremot kastade sig ifeberhettan hit och dit, stönade och ropade modrens namn, ty då barnen-voro -sjuka, satte de hit och hållet sin lit till henne. När han öppnade ögonen och såg enne. sitta vid sin säng som förr, slog han sina mar kring hennes hals; how gjorde åt honom ett tfecken att vara tyst, på det fadren ej skulle märka vr igot, och slug som de barn äro, hvilka uppvixa igneter, förstod han henne genast. Tyst hon upp och hemtade åt honom en stillande ck, fattade hans lilla hand och hviskade tröstande rd i hans öra, tills febern gaf vika och han insomnade. Så satt hon och vågade ej röra sig. Hon satt med ryggen åt Kristian, derför märkte hon icke att han vaknat och rest sig up i sängen, förrän han ropade hennes namn. BSnyftande föll hon på knä bredvid honom. — Hvad: vill detta säga? sade han kärft. Hvarför smyger du dig in i huset som en tjuf? Skäms du ej för tjenstfolket! Skola menniskor få ännu mera att säga om o0ssoch våra barn? Skola barnen också lära sig att i smyg bakom min rygg beklaga sig öfver gin far? 4 Pos — Martin var sjuk, sade hon sakta. — Jag har ej befallt dig att gå från barnen, rifor han; du har frivilligt öfvergifvit din gosse, ch må Gud förlåta dig det! Då månen nu visade honom hennes aftärda ansigte, blef hans röst mindre bård. : — Kom tillbaka hit, sade han; här är din plats; vårda dina barn, men några smygvägar undanbeder jag mig en gång för alla. — Kristian, snyftade hon, jag kan ej uthärda att lefva som en främmande hos dig; det blir min död! Kan det aldrig bli annorlunda oss emellan? — Nej, sade han; om jag också ville det, mitt hjerta förmår det ej. — Jag bar docky förmått glömma många bittra kränkningar, om hvilka du ej haft en aning.