Dagens Nyheter – 31 december 1873, sida 1

än för andra. Han var en af dessa, eom ovetande, men med klumpig fot söndertrampar mången fager blomma, han var lik ett barn som icke förstår mycket och i sin okunnighet gör skada och förargelse. Hela hans viäsende uppreste sig mot det förräderi och det hemlighetsmakeri, hvarför han varit utsatt från de båda vännernas sida, något hade derigenom blifvit förstördt, som enligt bans tro ej åter kunde ställas till rätta. Lilla fru Eva satt uppe i sin kammare och grät. En gång hade hon redan handen på låset för att springa ned och ropa: Förlåt mig hvad jag felat; men känslan af att dermed ej allt var hjelpt höll henne tillbaka och förlamade hennes lemmar. Hans förlåtelse — hvad bjelpte denna, om hon ock fick den? Nej, hans aktning, hans kärlek, samma plats i hans hem och i hans hjerta, som hon förut innehaft — detta ville hon återvinna. Hvad gagnade väl hennes ånger, hennes tårar, om hans hjerta var dödt för henne! Hon hade ritt, saken kunde ej så lätt hjelpas. Som en afbruten gren, hvilken drifver ned åt floden, så förlorad kände hon sig. Hon gick öfver ängen till mostern; åt sin lille pojke sade hon ungefär hvad lilla Emerenz hade sagt till fadern: Du kan besöka oss alla dagar, det är blott ängen mellan oss och afståndet är ju så ringa. — Då moster blir frisk, kommer du väl tillbak a mamma? bad Martin. — Ja, sade lilla fru Eva, om — — ÅTTONDE KAPITLET. Mostern var verkligen ganska sjuk; förskrickelsen hade helt och hållet fått makt med henne. Ett något sade henne att hon åstadkommit ett obotligt ondt. Hennes hela väsende, hennes vishet, hennes tro på sig sjelf voro derigenom skakade; och det vartör första gången i hennes lif detta bände. Hon var till själ och bjerta en god qvinna; det felades henne blott takt och grann