Dagens Nyheter – 31 december 1873, sida 1

såg lilla fru Eva vid sin säng, log han och rickade åt henne. — Eva lilla, sade han, den gode Guden har gjort ett under för oss båda! Det är som om vågorna vältat bort hvarje börda från min själ. Ater lät han sig passas upp af henne, alldeles som förut, d. v. s. utan många tacksägelser ; och då läkaren sade, att han fruktade att den högra armen skulle bli styf, svarade Kristian skämtande: — Ack! då blir min lilla fru först riktigt min tjenstepiga, och vi kunna börja alldeles der vi slutade; Fru Eva ver väl tillfreds. Nu visste hon hvad hon älskat hos Kristian, och hvarför hon utan förödmjukelse kunde tjena honom på det gamla viset. Man kan ej här bestämma huru man vill blifva älskad; det finns lika många sorters kärlek som stjernor på himlen och blommor på marken. Två af dem vill jag nämna: den ena, efter hvilken alla själar längta och törsta, såsom efter manna i ödemarken, som omgifver oss med varma vindar och en evigt blå himmel, skänker oss blommor och frukter samt glada dagar; den andra nordiskt grå, kärt, ja ofta onjutbar, men i nödens stund frambrytande som en stråle från himmelen. Detta var den makt som fängslade lilla fru Eva vid Kristian, ty hade han också ej haft tillfälle att med lifsfara rädda sitt barn, låg dock denna kratt hos honom; och det var nog. Mången eger här hos den andra ett stort kapital af kärlek, hvaraf han dock ej uppbär räntorna; men rik är han derigenom och lycklig också, om han förstår sig på kärlek. Ännu en gång började det gamla lifvet i Kristians hus, ty han hade sjelf ej blifvit förvandlad dv. 8. om ock grannlaga. Pojkarne kommo alla hem, stora, grofva karlar alldeles-som fadren, och den lilla frun hade åter de gamla omsorgerna och många sya dertill — men aldrig har man hört henne vidare beklaga sig för mostern. Slut.