2 0 — gom. ej märkte något, som dessutom var öä oförskräckt person och länge hade gladt sig ät att en gång ordentligt få säga Kristian Bavningen, lät nu em storm af ord bryta lös. Huru hade ban ej alltid behandlat sin hustru, den rika flickan, som deån siniplaste tjönstflicka; till döds plågade hen sig och trälado för hans skull, utan att han såg det, eller tackade henne derför! En sten kunde känna förbarmande med henne och hennes lilla flicka, med han häde ingen känelå — och så vidare on hel historia öfver havs syäder, framställd på hennes talesätt och efter hehnes uppfattning. Emedan han stod alldeles stilla och med sänkt bhufvnd, trodde hon att han var öfvertygad, och skulle straxt säga fitt pater peccavi till hvad hoa yttrat; — Ändtligen bröt han ut som en sårad tjur. I-då hårdaste uttryck, med väldig stämma, visade han henne på dörren; aldrig mera ville han sö hennes förhätliga snsigte i sitt hus; visade hon sig, skulle polisen skaffa bort henne. Hon måste gå, och hennes hjerta bäfvade, då hon tänkte på dessa två och huru det nu skulle bli: — I det vanliga umgänget hade dock Kristian ofta tåligt hört på henna. Hästrun stod der darrande som ett asplöf och hvit som snö; men hån gick förbi henne och sade ej ett ord. Från denon stund motog han af hergöo ingen af de hundradetals jenster, hon annars plägade bevisa honom; vad hon för öfrigt gjorde, brydde han gig