T27 plöf deten stor doh lång pinohistoria ;ty kränkhbivgar och lidanden af denna ärt växa vid berättandet; ock hvad man ej gotast känt söm en : förolämpning, blir det: efteråt i tankärnö, Moster Schnöpf glädde sig innerligt ät att lilla frö Eva ändtligen insett att hvad hön alltid sagt var satint Hon hjelpte hennö kraftigt vVidbörättelser och påpekade saker; sött lilla va sjelf öj tänkt på. i i Ea bärnunge är dö; som äldrig får mod att säga den grofve Kristian hvad Som passår sig, yttrade Hon, mön: hon skulle säga honom sanningen ; det farnnå8 menniskor-utan takt och finkänsla, ock sådana börde man ej.skona Fru Eva blef till slut rädd för alla dessa yttranden: Det vår Sånnt, hon hadö aldrig haft möd ätt fägå Hågot, om döt också skulle tjenät någonting till; men om det gick för sig att moöstörn sade något, deörpå tviflade Hon ännu merå. Hori besvör henne, hon bad henne ätt tikå; Kon ville sjölf genom sitt beteende låta Kristiön märka hvad Kon tänkte; han skulle nog se det på henne, och då han frågade, skulle hon väl få mod att svara. — Förnöjd kom hela flocken tillbaka från staden, och förakräokt Syddo fru Eya till sin post. — Nå, sade Kristian; är du hemkommen nd från gödningen? Har herr förmyndarna tt det ej slår an på dig? Och Emerenz a par ännu på ett ben, som storken i dr gräset!