Dagens Nyheter – 28 december 1872, sida 1

Det var hennes föräldrars kärleksbref, skrifna under deras långa förlofningstid — en hel mängd bref, för sparsamhetens skull mycket tätskrifna, visserligen gammalmodiga i afseende på stiliseringen, men roande genom sina naiva uttryck af en sann, öm tillgifvenhet och smyckade med alla små kärlekstecken. Hon läste och läste, som en stackars försmäktande varelse dricker vatten i ödemarken. Så ljöd således det språk, på hvilket ännu ingen talat till henne! — Sedan hon läst det sista brefvet, dolde hon sitt ansigte i händerna och grät, så att de klara dropparne föllo såsom ett regn mellan de fina fingrarne. — Moder, moder! ropade hon, likasom kunde hon ännu komma till henne med hvarje smärta; haf medlidande med mig, ty din stackars dotter bar aldrig rönt någon kärlek, sedan du gi ifrån henne! bv pofen fu glor