Dagens Nyheter – 27 december 1872, sida 2

22 I-vinlöfealen framför dörren satt herr förmyndaren med bustruoch barn. Desprungo göenlst till :vagren, alla :så vänliga och tjönstaktiga, att-lilla fru Eva knappt visste till sig; hon varmycket förlägen öfver att se rolerna så förbytta, öfver att bli befjenad, i stället för att sjelf betjena andra. Hvad Emerenz angår, sade hon temligen näsvist, då densolbrände Bebgt gjorde min af:att lyfta ned henne. — Låt mig Vara i fred, jag är intöt lindebatn öch står lika säkert på ett ben söm du på två. De förde fru Eva till 6n sängkammare, som Hade utsigt öfver lindarna, öfver sjön och de herrliga bergen: Ett uttryck af innerlig, Välvillig ömhet låg på alla ansigten. Hårda ord, gräl tycktes här aldrig kunna förekomma. Husmodren blef buren på händerna som ett helgon ; från henne aflägsnades allt som på något sätt kunde oroa! henne: Öfverhufvud taget, ju längre fru Eva var der, desto mera kände: hon behaget af dessa voupphörliga omsorger, som den ene här hade för den andre. Småningom upprullades för Hennes ögon en bild, om hvilken hon aldrig hade drömt. Huru annorlunda var ej här barnets sätt emot modren1 Gällä och missljudande hördes i hennes minne stämmorna hemifrån ; alldeles som hade en ölöja plötsligt fellitfrån hennes ögon, låg hela hennes lif framför henne... Ja, hon hade varit en slafvinna, och det fanns ett annat