Dagens Nyheter – 27 december 1872, sida 2

slags familjelycka än den hon njutit. — Här hade svårligen någon skada kunnat ske den lilla, och om iågot sådant inträffat, skulle åtminstone aldrig -fadren förklarat det onödigt för Henne att :besöka en brunnsort. Besynnerligt, då hon var i sitt hem, hade hon känt sitt lif så fullkomligt lyckligt, och. nu — ja, då visste .hon ej af något annat, kände: ej sympatiens glädje; nu hade hon erfarit, hvad det vill säga, när själen vidgas och förädlas och man känner sig säll gom vore man ännu i paradiset. Hon tänkte beständigt öfver saken; arbetsamma menniskor, som måste lägga händerna i kors, behöfva så mycket mera söka sysselgätta tanken. Alltid sade hon till sig sjelf: —— Ja, naturligtvis gjorde jag honom alla tjenster gerna, men han skulle ej ha ömottägit dem så. Hans karakter sjönk i hötines ögon. Hon påmirde sig, huru hans föräldrar dött, utan att han frågat efter dem — hon ihågkom all kärlekslöshet, all hårdhet. Hvad var det då egentligen för en trollmäkt som höll körne fången? — Till och med mina gossar har hän hötsat emot mig, de likna honom alla, Kvar och en beböfver mig, alla skall jag tjena — men älska de mig väl? — Nej, moster har tätt; jag är en olycklig qvinnal Timftals satt hon vid fönstret, blickadeat i den glada, herrliga naturen och grät bittra