Dagens Nyheter – 27 december 1872, sida 2

4 fe ILO hustru. När nu förmyndaren föreslog att moster Bekhöpf under tiden :skulle flytta dit, tåkade Kristian i sådan vrede och förtviflan att lilla fru Eva hade all möda att åter lugna honom. Meti barnen kommo ej hem. Djupt in i en bergsklyfta hade de plockat smultron; det var en berrlig dag, furuträden doftade starkt, den gröna mossan var betäckt af nötblommor, stenpräckor och välluktande gräs. Lilla Emerenz var utom sig äf förtjusning; finkar. och talltrastar kunde ej vara muntrate. Djerfvaie öch djerfvare blef hon, sprang från klippstycke till klippstycke och försökte hinna med bröderne. Detta roade dem, och Jan, den vildate, hennes älskling, förde henne med:hela Pojkflocken till ett högt klippblock; derunder låg en sammetslen gräsmatta; men klippan hade en ansenlig höjd, så att det var ej lätt åft komma dit ned. Mödosamt klättrade barHöt frän sten till sten, upphettadt och pustande, Hjölpande sig fram från buske till buske, ibland gtapplande, ibland krypande; ändtligen hade det uppnått klippspetsen. Der, öförvägna och öbetänksamma som pojkar ofta äro, hoppade de, den ene efter den andre, som grodor i en damm, från Klippstycket ned på gräsmattan, under skallande jubel. Dernere stodo :de alla öch sågo skrattande upp till den lilla Emerenz, som andlös, med håret fladdrande för Vinden öch med gråten i halsen gqgvarstod på klippan. . . — Jag kommer också, jag springer, ropade