Dagens Nyheter – 27 december 1872, sida 1

— då — tårar. Den lilla Emerenz deremot ville inte alls finna sig i sin ställning såsom uppassad och tillbadd, huru mycket än den solbrände Bengt sökte görahenne sin. cour. — Jag plockar helst mina blommor sjelf, sade hon näbbigt, och går heldre hundra ärenden åt. eder än jag . sister här somen prinsessa och låter passa upp mig. Härvid hoppade hon omkring som en vingbruten skata och skaffade sig verkligen allt hvad hon behöfde, oaktadt sitt ofärdiga ben. En dag kom frun i huset till Eva; hon hade en packa gulnade bref, ombunden med urblekta röda band, i handen. — 8e, sade hon, jag har i din moders gamla skrifpulpet funnit bref, som vexlats mellan dina föräldrar. Du vet, försäljningen gick så hastigt, och din moster lade ej synnerlig vigt vid sådana saker. — Gif mig dem, snyftade Eva, ack, hvilken stackars öfvergifven, faderoch moderlös varelse har jag ej varit! Aldrig har någon berättat mig ett ord om mina föräldrar. Då hon blef ensam, satt hon ännu länge med sin skatt i knäet och genomgick i tankarne den tid, då hennes vagga stod här; hon suckade efter den kärlek, som hon då omedvetet emottagit.. Ändtligen upplöste hon bandet; ett par förtorkade myrterqvistar föllo ut, öfver en illa gjord målning, ett par turturdufvor som kysstes, och derunder en vers.