Dagens Nyheter – 27 december 1872, sida 1

— äl — På Kristian syntes ej något, och gossarne undveko skyggt modren. För stryk voro de ej rädda; men att se lilla syster sådan, det smärtade dem, och de sprungo derför : heldre sin väg. Nu skulle det ske, som fru Eva förut ansett omöjligt, hon skulle. lemna sitt hem och med Emerenz resa till sin slägtinge i Schweiz; denne bodde nemligen i grannskapet af en helsokälla som barnet måste begagna. Kristian ville ej heller nu finna brunnskuren nödvändig, utan menade att det onda skulle bli bra af sig sjelft. Hemligt tröstade systern bröderna (ehuru de ej sågo tröstbehöfvande ut) med dessa ord: — Det gör ingenting, det var bara mitt eget fel; och när jag snart kan gå riktigt igen, så skall jag alltid följa med er. SJETTE KAPITLET. Vid vagnen stodo Kristian och hans pojkar och togo afsked. Han blef dervid, att det var högst ohehagligt och egentligen icke alls behöfligt. Men denna gång hörde lilla fru Eva ej på det örat. De foro bort en vacker sommarmorgon; det var så ovanligt tyst omkring dem båda, och klockorna i de olika byarna frågade och svarade hvarandra,