Dagens Nyheter – 27 december 1872, sida 1

EA ennen hon purpurröd i ansigtet och med de små läpparna darrande af rörelse. — Det låter du bli, annars slår du ihjäl dig, skreko gossarne leende, till och med. för 0858 var det för högt. — Kom då, kom då, skämtade Jan, jag tar dig i flygten. Han hade ännu ej hunvit uttala orden, förrän den lilla förtviflade varelsen hoppade ned, och då gossarne förfärade utbredde sina armar för att emottaga henne, var det för sent — barnet låg midt bland dem, blek och sanslös, i det gröna gräset. Der stodo de alla omkring den lilla systern; hon blödde ej, men hon låg som död. Förskräckelse fattade dem; de hemtade vatten från källan, de badade hennes ansigte dermed, hon förblef orörlig på det doftande gräset, fåglarna sjöngo lika muntert, men hon slog ej upp ögonen. I hemmet voro alla på benen för att söka efter dem. Med ett skri af fasa fann modren sin flicka. Hon tog den lilla i sin famn, hon öfverhopade pgossarna med förebråelser, hon var förtviflad. Gossarna stodo försagda och rådlösa omkring henne, och ibland dem var äfven den store Kristian. Under modreneg brinnande kyssar uppslog barnet ändtligen ögonen. — Jan, sade hon, nästa gång kommer jag med eder igen. Men Emerenz kom på lång tid ej med, och då hon fått lemna sängen, gick hon med krycka.