ordentligt bäfvade, så snart hon öppnade munnen, och han betraktade både henne och Kristian, som vore de ett par söderhafsvildar. Ändtligen hade den sista raketen stigit mot himmelen, musikanterna voro så druckna att de ej mera kunde spela och pukor och trumpeter tego. Ändtligen hade då Kristian öfverlefvat den förfärliga dager, han slog med buller dörren till sitt hus i lås efter sig — han var nu ensam med sin blla fru. FJERDE KAPITLET. Ett år hade redan förflutit och åter blommade flädern. I lilla fru Evas kammare voro gardinerna nedfällda och solen strålade bakom dem med dämpadt sken. Hon låg och slumrade i den hvita bädden och i vaggan bredvid henne, rödblommig och groflemmad som fadren, hennes första gosse. Moster Schnöpf satt och bevakade dem som en gendarm. Allt var så tyst som om natten och qvarnen brummade sin. vaggsång. Som en. fullkomlig motsats härtill, blef. det plötsligt bullersamt, moder och barn sprutto förskräckta upp ur sömnen ock med knarrande stöflar och dörren öppen bakom sig, så att gardinerna flögo fram och tillbaka i luftdraget, trädde Kristian in. — Er hustru tar döden på sig, ropade