gamla vanliga krigstillståndet emot en hård natur och tryckande behof, hvilket sedermera till nästa julhelg fortfar. Må man då skynda att begagna detta korta stillestånd till sin familjs, till sina vänners och underhafvandes lycka och moraliska förädling! Må julhögtider isynnerhet för ungdomen göras så glad och kärkommen som någonsin är möjligt! Må den ännu få realisera paradiset på jorden! Snart, alltför snart, jagas ungdomen af tidens oblidkelige engel derifrån. Bnart faller för dess huggande svärd alla de blommor, som nu prunka der imagisk glans, som nu sprida der så många och så rika vällukter. Snart, ack, alltför snart står detta paradis tomt och öde som fordom det verkliga efter fallet. Huru skönt att i en senare åldor kunna säga: Jag har varit der!och vid den ljufva åtanken deraf kunna fästa kedjan af alla lifvets lyckliga minnen! Det är en stor förbindelse man har till sina föräldrar, förbindelsen för en glad barndom: den grundlägger nästan alltid hela lefnadens lycka, ty dygden slår så gerna och så djupt sina rötter i glädjens jord, hvaremot det tunga nedtryckta sinnet sällan bär goda frukter hvarken för sig sjelf eller andra. Ingenting härdar oss så mycket mot lifvets bekymmer, äfven vid en mera framskriden ålder, som minnet af on glad barndom. Huru olycklig den, som icke kan säga att han åtminstone då njutit lifvet, åtminstone då känt dess glädje —som, då ingen sällhet mera återstår för honom, icke kan sluta sig till famnen af en förfluten och uppfriska med en tacksam tår minnets rosor, utan ånger brutna! Men i hvilken ster förbindelse står ej den ungdom till sitt hem, som med rördt sinne vid en mognare ålder kan erinra sig den oskuldsfulla och högtidliga julglädje, som han der njutit i kretsen af älskade föräldrar, kära syskon och trogna vänner! Våra förfäder, trogna dessa grundsatser, delade under julhelgen sin tid emellan måltider, dans och lekar. Om deras måltider hafva vi få underrättelser. Att deras dans skedde efter slagen på små klockor, hvilken musik de trodde vara gudarne angenäm, är det enda man känner om densamma. Hvad deras lekar beträffar, har man i en för nära etthundra år sedan utgifven afhandling en rimmad förteckning på några sådane, hvaraf likväl ganska få torde kunna. anses tillhöra hedendomen. Den är ett så intressant bidrag till vår sedehistoria, att vi tro oss böra bereda våra läsare nöjet att läsa den i dess helhet, hvarföre vi införa densamma: Juleklubben; stå på stubben; Draga gränja; väga malt; Meta lakar; skifta makar; Spänna kråka; väga salt; Bära vatten; nappa katten; Låna eld och springa rå; Tämja stutar ; märka trutar; Sätta rofvor; stå i så. Preka gylta; gå på stylta; Mussla sko och mjölka björn; Led upp dockor; slagta bockar; Bära jul och gå på störn; Markus daska; Lussi laska; Hålla räfoch gåse-lek; Bräcka murar; vattna tjurar, Hoppa krysse; nappa stek. Skrämma danskar; draga handskar; Smida rart och stänga vägg; Stå på hufve; gå i grufva; Sticka skomarn; gömma ägg; Dra till tingen; gömma ringen; Köpa fisk och svälta räf; Ta upp fyrkar; spåna kyrkor; Draga kafle; sälja väf. Dyka slantar; kasta vantar; Sisslas barsöl; klappa. brud; Brudekransen ; björnedansen; Göra vispar; klappa fru; Pipp, rapp tali; sörja Mali; Skrubba käring och flå katt; Skjuta ruggor; skapa styggor; Tända ljuset; söka skatt. Jule-rofvan ; helsa påfvan; Friare på stolar tre; : Spisen flytta; kullerbytta; , Biås ut ljuset; klyfva ved; Kurra gömsen; pippla hönsen; Hammarsmeden; s!orma skans; Dela lotter; gifta dotter; Blacka sko och ro till lands.