ska betydelsen af julhögtiden och om Freybloten, (offrandet åt Frey, för god årsväxt), fann man på den utväg att baka bröd iform af galtar och sedermera af andra djur och att härmed pryda julbordet. Häraf härleda sig troligen de ännu i dag hos oss brukliga julkusar, nissar och nassar. Den vidskepelse, som ännu råder hos vår allmoge, att, om man gifver kreaturen att äta af julhalmen, då de om våren första gången utsläppas på bete, skola de ej anfallas af sjukdomar eller skingras; att om den utsrös på ex åker, skall åkern bära mycken säd och att, om fruktträd dermed ombindas, skola de bära mycken frukt, synes också både hänvisa på julhögtidens betydelse i hedendomen och bevisa att bruket af halm-bredning, som i medeltiden och ännu sednare äfven vid andra högtidligheter varit antagen och utsträckt icke allenast till golf, utan äfven till vägar och gator, ifrån julhalmen leder sina anor. Bruket att julaftonen ge bättre foder åt boskapen och isynnerhet åt hästarne kan väl ha någon grund i den allmänna välvilja, som lifvar menniskan, då hon känner sig sjelf glad och lycklig, och som då förmår henne att äfven göra husdjuren till föremål för densamma, ja till och med uppfästa en sädeskärfve för sparfvarnes och simåfoglarnes räkning; men den förnämsta grunden dertill bör kanske sökas i julhögtidens hedniska föremål, isynnerhet hvad hästen angår. Den var, såsom bekant är, ett heligt djur i norden, der den offrades — måhända åt Odin, liksom hos romarne åt Mars, emot hvilken Odin såsom nordens krigsgud äfven svarade. Den kappköring, som på vissa orter anställes juldagen vid återresan från kyrkan och hvarvid den, som först kommer fram, äfven först tros få sin gröda inbergad det följande året, hänvisar likaledes på julhögtidens hedniska ursprung och första betydelse. När kristendomen inträddo i Europa, fann den der före sig årets slut utmärkt af en stor högtid, och hvad var naturligare än att kristendomen borde söka att bemäktiga sig den, då hon icke kunde lyckas att afskaffa den. Det skedde, och så uppsteg innan kort hennes första högtid på ruinerna af kronier, saturnalier och jolar. Utan att för mängden förlora af sitt gamla anseende, erhöll densamma ett nytt, som gjorde den ännu mera helig och dyrbar för henne. Detta har isynnerhet varit fallet inom vårt fädernesland. Man ser ännu i våra trefliga landsbygder samma långa förberedelser till denna helg som äldre handlingar omtala hos våra hedniska förfäder. Ofta väljes redan på åkern den säd, hvaraf julölet och julbrödet skola beredas, och redan i augusti tänker bygdens ungdom på sina julnötter och sina juläpplen. Knappt är november inne, förrän alla göromål börja hänföra sig till julen: allt tager namn och bestämmelse af henne, och allt måste genom når gon utmärktare egenskap svara deremot ända till julveden och julfodret. Julen är hos oss på en gång en stor religiös och en stor nationel högtid, en folkfest i detta ords högsta bemärkeise, som kunde göras ännu mera nationel och inflytelserik, om man allvarsamt vore betänkt derpå. Den långa krets af mångfaldiga och mödosamma arbeten, hvarigenom årets gröda framkallas, inbergas och förädlas, är nu genomlupen: hvilans och njutningens ögonblick hafva inträdt. Behofven och bekymren äro — åtminstone för någon tid — aflägsnade). Med ett ord: det tillstånd af sinnesfrid och lycksalighetskänsla, det poetiska lif har infunnit sig, hvarunder endast menniskans ädlare krafter kunna väckas, stärkas och utveckla sig. Men, ack, det har infunnit sig blott på ett kort besök! Det lemnar snart rum för det 4) En bland det gamla Sveriges fordna rättigheter vid denna högtid var de k julfriden, hvilken berättigade en och hvar att under julhel gen vara fri från all lagsökaing och till sin Person mer fredad än vanligt. Den räckte från jul: aftonen till åttonde dagen efter trettondedagen. Likväl var sjelfva tidslängden olika eftar olika landskapslagar. Dess utbläsande, som skedde med star hästidlighat utmärkas på våra runstafvar med